Är det ett lärande för tjänande eller lära för att vara och växa?
LÄRANDE ÄR ETT SPÄNNANDE ORD. I vår värld så betyder det helt enkelt ”anskaffande av kunskaper och färdigheter”. Begreppet ger ingen antydan om var och hur man ”anskaffar” detta kunnande utan verkar lämna detta öppet, nästan så att det är oviktigt. Men så har det inte alltid varit och så är det fortfarande inte fullt ut. Rummet och formen för lärande har fortfarande till viss del större vikt än det faktiska kunnandet.
Lärande som företeelse är spännande också utifrån aspekten att vi människor inte kan undgå att lära. Vi lär i alla möjliga situationer. Ibland är det planerat för att vi vill eller för att situationen så kräver, ibland spontant, det blir nästan som en uppenbarelse och ibland omedvetet, vi reflekterar inte över det överhuvudtaget, i alla fall inte där och då. Rummen för lärande kan också variera mycket; via olika anordnare av utbildning, på arbetsplatsen, i samtal vid fikabordet, i föreningslivet, via olika former av media, i vårt eget huvud, etc.
Formerna kan också skilja sig åt; via inläsning, lyssnande, observation eller genom att göra och testa. Det livslånga lärandet är mer eller mindre alltid närvarande i våra liv. Vi säger också att det livslånga lärandet är viktigt och värdefullt. Men är det det fullt ut? Som nämnts tidigare så verkar det inte riktigt vara så i alla dess former och skepnader. Visst lärande verkar vara viktigare än annat. Att det lärande som ger formella betyg har ett högre värde generellt sätt än det som inte genererar betyg kan vi nog fastställa. Även det lärande som sker utanför det formella utbildningsväsendet och som är kopplat till produktivitet, anställningsbarhet eller fortsatta studier kan man med fog hävda har större fokus och vikt än lärande som är inriktat mot stärkt demokrati och personlig utveckling. Den ekonomiska aspekten på lärande har därför i mångt och mycket blivit synonymt med begreppet livslångt lärande. Men är det så fel?
Även i denna rapport argumen-terar vi för att icke-formellt och informellt lärande måste få ett ökat erkännande utifrån ett rättviseperspektiv och i syfte att bidra till att kompetensförsörjningsproblematik, arbetskraftsbrist och arbetslöshet kan lindras. Självklart har också det ekonomiska perspektivet stor betydelse kopplat till det livslånga lärandet. Men vi tror att det finns en fara i att ”glömma” de demokratiska och personliga perspektiven. Vi tror nämligen att individer som känner sig bekräftade, delaktiga och inkluderade bidrar till stärkt demokrati och ett bättre samhälle för alla. Som en av initiativtagarna till införandet av OCN-metoden i Sverige, Stig-Arne Bäckman konstaterade: ”Det måste vara väldigt få människor som vill stå i ett hörn bakom ett draperi hela sitt liv i förhoppningen om att aldrig bli sedd och uppmärksammad”. När vi pratar lärande så kan det därför inte enbart handla om lärande för tjänande utan det måste också handla om att lära för att vara och växa. Hur ska vi annars hålla ihop samhället? Splittrade samhällen leder sällan till tillväxt och välfärd för alla. Vikten av att lära för att vara och växa betonas också i några av EU:s åtta nyckelkompetenser för livslångt lärande.
Lissabonstrategin om det livslånga och livsvida lärandet
Inspirationen att utmana de trögföränderliga strukturer kopplade till lärande och erkännande, kom i början av 2000-talet till oss från Bryssel och EU, med tanken om det livslånga och livsvida lärandet. Ett lärande som förväntas äga rum hela livet och på livets alla arenor. Europarådet publicerar år 2001 den så kallade Lissabonstrategin som beskriver hur livslångt lärande leder till ökad konkurrensk-raft, ekonomisk tillväxt med ökad anställningsbarhet inom EU.
Lissabonstrategin bidrar till en ny syn på lärande, som inte längre begränsar detta till en fråga för det formella utbildningssystemet, utan väljer att även uppmärksamma lärande inom arbetslivet, föreningslivet, folkbildningen och i stort sett från alla delar av livet. Validering uppfattas som det kraftfulla verktyg som ska bidra till att synliggöra och erkänna detta lärande. Andersson med flera (2013) beskri-ver hur validering härigenom förändrar tillvaron för oss alla till ett liv av ständigt lärande:
En av anledningarna till att validering trots detta inte fått någon större utbredning har varit att man inte vetat hur man ska validera icke-formellt och informellt lärande, eller utbildningar genomförda i annat land, mot utbildningar och kurser inom det formella utbildningssystemet. Detta för att dessa beskrivit vad man ska ha för kunskap och färdighet inom ett specifikt område och inte vad den faktiska kunskapen och färdigheten består av. Översättning och jämförelse har därför setts som alltför stora utmaningar. En annan anledning har varit att det tidigare ansetts som hart när omöjligt att validera och ge värde till informellt och icke-formellt lärande som inte speglas i det formella utbildningssystemet.
FÖR ATT MÖTA DENNA PROBLEMATIK så antogs 2008 European Qualifications Framework (EQF) av EU-kommissionen och Europaparlamentet. EQF är en referensram och översättningsverktyg som syftar till att underlätta livslångt lärande, validering och möjliggöra jämförelse och översättning av formellt och icke-formellt lärande. Referensramen innebär att fokus ska ligga på läranderesultat, det vill säga vad en individ vet, förstår och kan utföra inom ett specifikt område oavsett var, när och hur kunnandet erhållits. Referensramen möjliggör också för kvalifikationer som skapas utanför det formella utbildningssystemet att ges legitimitet och värde.
HÖSTEN 2015 INFÖRDES DET SVENSKA ramverket för kvalifikationer (SeQF) efter anpassningar av EQF till svenska förhållanden. Myndigheten för Yrkeshögskolan (MYH) är nationell samlingspunkt för referensramen.Införandet av EQF och SeQF har medfört att lärande utanför det formella utbildningssystemet och validering fått större uppmärksamhet.
Bland annat så har ett flertal branscher utvecklat yrkesprofiler och kompetensstandards i enlighet med SeQF i syfte att tydliggöra kompetenskrav och därigenom möjliggöra skapande av utbildning, valide-ring och stärkt syn på arbetsplatsen som lärmiljö.
MED ALLT OVANSTÅENDE i bakhuvudet kan vi ändå konstatera att även om arbetslöshet och matchningsproblematik fortfarande till viss del är ett konjunkturellt problem så kvarstår problemen i huvudsak. De idag rådande systemen för vägledning, utbildning och etablering på arbetsmarknaden svarar fortfarande mot en relativt stor andel av de behov som finns. Men det krymper. De strukturella förändringarna som sker på arbetsmarknaden och som vi står mitt uppe i med yrken som försvinner, nya yrken som tillkommer och yrken som omdanas påvisar med tydlighet att det formella utbildningsväsendet inte på något vis kan hantera dessa utmaningar ensamt. Om vi inte tar detta på allvar kommer vi att permanenta ett utanförskap av olika grupperingar som är ovärdigt för ett demokratiskt samhälle av idag. När vi pratar om vikten av förändrings-kompetens och livslångt lärande så kan det inte bara gälla individer. Det måste i lika stor utsträckning gälla system och strukturer.
Alla förutsättningar finns.
Nu handlar det till stora delar om vilja.