Vad lite man vet om hur mycket man vet, kan och förstår
Människan har i alla tider drivits av nyfikenhet, en vilja att förstå och veta mer, att lösa problem och utveckla. Mest tydligt är det hos våra barn. Deras förmåga att lära, att undersöka och tänka abstrakt är fantastisk. Men hur nyfikna och kreativa är vi i dag, när vi lämnat skolan och träder in i vuxenlivet? Vad har hänt?
”MAN BLIR VÄLDIGT LÄTT SITT BETYG”. Kerstin Carlvik vid Filipstads kommun uttryckte en farhåga kopplat till ett resonemang kring avgångselevers slutbetyg och den ibland, om inte obefintliga så i alla fall svaga reflektionen om att lärande är en pågående process under hela livet. Låt oss först bara konstatera att ingen är sitt betyg och att lärandet inte stannar av när vi lämnar ungdomsskolan. Betygen visar hur väl vi presterat vid en särskild ålder, inom vissa specifika kurser, inom en särskild kontext och vissa specifika ramar.
Hur mycket reflekterar vi då över vårt eget lärande och vår egen kompetens? Inser vi att oavsett nästan vilken väg vi tagit sedan vi lämnat ungdomsskolan så har vi ett kunnande som vida överstiger det som speglas i våra betyg? Förstår vi att det finns så mycket kunskap, förmågor och färdigheter som är viktiga i ett arbetsliv och vuxenliv som inte visas i ett betyg och som vi kanske besitter?Om man ser till statistiken så kan man förstå varför vi använder och kategoriserar individer som ”kortutbildade” eller ”har ej avslutade gymnasiestudier”. Vi kan se att individer med kort utbildningsbakgrund, eller som kommer från ett annat land och saknar papper kopplat till sin skolgång är mer än väl representerade bland de som har det svårt på arbetsmarknaden. En anledning till detta är att utbildningstid ofta likställs med kompetens. Ju längre tid i utbildning desto mer kompetens och följaktligen ju kortare tid i utbildning desto lägre kompetens.
MEN HANDEN PÅ HJÄRTAT, BEHÖVER det vara allt igenom sant? Formell utbildning är viktigt, har varit viktigt och kommer vara viktigt, men det innebär inte att de som av olika orsaker gått en annan väg och kategoriseras som kor-tutbildade saknar vare sig kunskap, färdighet eller kompe-tens. Att lösningen på kompetensförsörjningsproblematik, inkludering och integration skulle vara mer och längre formell utbildning är därför långt ifrån givet.
Handlar det inte många gånger mer om ett kommunikationsproblem än ett kompetensproblem? Kan det också vara så att betygen därför ofta fungerar mer som ett grovt sorteringsverktyg vid en rekryteringssituation än som ett kommunikationsverktyg för kompetens.
Även de som befinner sig mitt i arbetlivet reflekterar sällan över sin egen kompetens. Vid yrkesprofilering, en process som syftar till att tydliggöra vilket kunnande som krävs inom ett yrke eller yrkesområde, så har skickliga yrkeskvinnor och yrkesmän ofta svårigheter i att uttrycka specifika kunskaper och färdigheter, ”det är bara något de gör”. Att det som de ”bara gör” kräver kunskap, ofta på ganska avancerad nivå, förutom förmåga och färdighet, är något som inte alltid vare sig uppmärksammas eller reflekteras över
OM MAN DÅ SOM INDIVID inte ser sitt eget lärande och sin egen kompetens och om man heller inte får bekräftelse från omvärlden så blir man kanske ändå sitt betyg.Vad skulle det då innebära om man medvetandegjorde människor och erkände det kunnande och den potential de besitter, att de är långt mycket mer än sitt betyg? Skulle det bidra till lösningen på kompetensförsörjningsproblematiken? Skulle det ha betydelse för demokrati i form av integration och ökad delaktighet. VI TROR DET.