UTGÅNGSPUNKTEN FÖR VALIDERING var egentligen ganska enkel. Under min tid på Urkraft såg vi att människor gjorde saker men fick aldrig något bevis för det. Det var en första ingång med frågan: ”Kan man lära sig fast det inte står skola på huset?” Vi upplevde att människor gjorde fantastiska resor och det var väldigt konstigt att man inte kunde få bevis för det man lärt sig. Det var en väldigt stor frustration. Min utgångspunkt handlar också om en samhällssyn på lärandet och en exkludering. Det kan inte vara rimligt att samhället ställer upp kriterier som inte är tillgängliga för alla.
Jag upplevde också att Urkraft som verksamhet hade så mycket lärande i sig och det skulle kunna stärka oss om vi kunde synliggöra det lärande som gavs. Där såg vi ett glapp mellan visionen som vi hade och verksamheten. Vi såg att det här glappet skulle tätas igen väldigt påtagligt om man kunde synliggöra, dokumentera samt bevisa lärande med någon form av format. Vi skulle aldrig kunna bevisa det med det formella systemets hjälp. Då måste man hitta andra sätt. För glappet kanske inte bestod så mycket i att vi inte gjorde bra saker utan problemet var att kommunicera det. Och att det skulle kunna bli ett lärande system och att man kunde dokumentera det.
Många gånger kom människor ut med mycket mer – inte alla, men många – än vad de hade trott när de gick in i verksamheten. Skulle man kunna bevisa, dokumentera och synliggöra det de lärde sig, då skulle vi vara på en helt ny nivå. Det skulle också betyda att vår verksamhet fick en status.
Stig-Arne Bäckman
SÅ UTGÅNGSPUNKTEN VAR ATT i stället för att bli en skola, på skolans villkor, så ville vi genom att skapa någonting eget nå det behov som finns hos människor, i samhället och i framtiden. Det var den absoluta utgångspunkten. Egentligen en kamp. Det innebar att flytta fokus från att se människor som inte följer den förväntade vägen som en problemgrupp, till att se att människor kan. Det här sammanföll med OCN-metodens grundprinciper – att man ska bevisa lärandet utifrån individens bästa förutsättningar och förmåga. Varför vi gjorde det tror jag var enkelt, vi hade ett behov av att ta nästa steg. För vi såg att det fanns ett lärande, människor kan mer än vad vi tror, det var så tydligt. Men vi hade inget sätt att kommunicera det. Så det var som hand i handske när vi drev de här tankarna och jag kände ju det från första stund att det var helt rätt.
Ett genomgående tema är också omedvetenheten om sitt eget lärande – att människor lär sig saker och inte vet om det, det är så uppenbart. Jag ser ju det varenda dag. Det blir också en del av min frustration. Att se kompetenta människor som per automatik inte får en chans. Det fodras så lite för att hamna snett – jag kan ju gå till mig själv. Min dyslexi gjorde att jag aldrig kunde hävda mig i något system över huvud taget eftersom det byggde på att man inte får ha dyslexi. Det här tycker jag är viktigt att fundera över, om samhället har råd att göra sig av med så mycket kompetenta människor bara för att de inte stämmer i en mall. För min del är och var det en hjärtefråga.
I VERKSAMHETEN INOM Talangakademien jobbar vi med människor som är långt från arbetsmarknaden. De kan ha varit arbetslösa länge eller aldrig kommit in på arbetsmarknaden. Ett exempel är en kvinna som hade varit arbetslös i nio år. Via Talangakademien fick hon jobb inom en månad. Det är där valideringen har sin absoluta storhet för vår verksamhet. Att i små steg börja bevisa för människor att de kan. Det är en sådan motor – det går inte att beskriva. Och det är avgörande, i synnerhet i de första stegen – att flytta fokus från det människor inte kan till det de faktiskt kan. Det måste göras i små steg, det går inte att göra i ett stort hopp. För du bygger ju människor och när man börjar märka att man har en talang och kan, då blir det så starkt.
TYVÄRR TYCKER JAG ATT JAG STÖTT PÅ det på senare år, att det icke-formella lärandet och validering inte är en pusselbit man levererar in till en lösning, utan det blir ett hot mot pusslet. Det där är en fara. Det säger ju en del om kunskapssynen i samhället, som nästan är värre nu än vad den var då vi drev Urkraft. Man kanske inte kan ta hela begreppet kunskapssyn, men om vi pratar om vår målgrupp och där vi befinner oss, är det ju ändå så att man officiellt menar att man inte har en chans utan gymnasiet. Alltså, bara att säga det?! Men jag tror inte man säger det för att exkludera, men den kunskapssynen medför ju att det är individens fel hela tiden. På något sätt blir det ju individen som inte har följt den utstakade vägen. Så jag är väldigt konfunderad över hur framtiden kommer att te sig. När jag tittar på de tusen människorna som vi har mött på de här två åren inom Talangakademien, så är det möten med otroligt motiverade människor som nästan skulle göra allt och lite till för att få vara med. Men vi exkluderar dom genom att inte kunna möta dom där de är. Vi ger dom ingen greppbar möjlighet. Och där är valideringen fantastisk.
UTMANINGEN MED VALIDERINGEN och med oss som aktörer inom området är att man alldeles för länge utgått från ett verktyg i stället för helhetslösningar. Fortfarande är det så att ska det här bli stort, då finns det olika sätt att fundera över hur det ska gå till. Då blir också utmaningen tillgängligheten till validering. Hur ska man tillgängliggöra den här fantastiska möjligheten? Det vi drog igång på Urkraft och som då upplevdes som ett hot mot det formella utbildningssystemet verkar fortfarande vara ett hot. Jag försöker alltid vara väldigt taktisk och säga att om vi vill ha fler människor till utbildning, då måste man ha fler steg. De nåbara och greppbara möjligheterna att börja bygga den styrka som finns där krävs också för att så småningom gå en utbildning. Men vi tänker inte så. Med andra ord ger man skola till människor som inte når dit, inte når upp. Det är ju snurrigt. Sedan tiden med Urkraft har jag tänkt mycket mer på att egentligen är det vi gör, validering, en social innovation.
För validering betyder att människor i praktiken kan få bevis för att de kan saker och förflyttas från att vara ett ständigt problem till att man blir en tillgång både för sig själv och för andra. Bara det att inte vara problemstämplad utan att man i stället fokuserar på vad en människa kan. Det är ju valideringens absoluta grundfundament. Det är intressant att fundera på vilka aktörer som kommer finnas inom lärandet. De formella utbildningarna kommer finnas, det är jag alldeles övertygad om. Sedan tror jag att, jag vet inte om det är en önskan eller vad jag tror egentligen, men valideringsspåret ligger ju så rätt. Att med det kunna lära på andra ställen i andra format med andra förutsättningar. Jag tror att om man bara förstod det så skulle det bli självklart.
JAG TROR OCKSÅ ATT DET dyker upp nya lärformat. Jag tror absolut det dyker upp andra aktörer inom lärande, det måste till nya aktörer för att möta hindren. Skolan kommer definitivt att utvecklas och vara en viktig ingrediens, men det kommer inte att räcka. Det kommer dyka upp nya utbildningsplattformar och det kommer vara digitalt. Men jag tror inte att det digitala räcker. Arbetsplatslärandet måste få plats, du måste kunna lära dig på en arbetsplats. Men det viktiga är ju att det sker och inte var. När man ser tillbaka på tiden med Urkraft så skedde fantastiskt mycket lärande, men hade vi strukturerat det hade vi kunnat göra det så mycket bättre. Jag har ju försökt få folkbildningen att inse att fritidsgårdarna skulle kunna vara en lärmiljö och därmed inte utrotas. Inte skolmiljöer utan lärandemiljöer. För det är ju det folkbildning är. Det vill säga att du har möjlighet att på andra sätt visa lärande. Jag tänker att ofta är ju fritidsgårdarna lokaler utan ambitioner. Det blir som en ungdomsparkering. Man bygger ju inte människor. Många tycker jag är en idiot när jag säger det. Men jag hävdar att jag ändå kommer ha rätt i det. I föreningsliv och idrottsrörelse finns det egentligen inbyggt ganska ofta. Men det skulle gå att spetsa till där också.
Min syn på lärande grundar sig till stor del i min egen bakgrund. Från att varit fritidsgårdsföreståndare, jobbat inom socialtjänsten, startat upp Urkraft och nu arbetat med OCN-metoden så har min grundinställning inte förändrats ett enda dugg. Det är precis samma fråga och samma sak som vi nu gör på Talangakademin, det är ingen skillnad. Det finns en röd tråd som hela tiden handlar om hur man skapar en situation som gör att människor blir en del av samhället och inte blir passiva åskådare. Det är egentligen det. Man stämplar människor som en problemgrupp och fattar inte att de är en tillväxtfaktor. Hela integrationsdebatten skulle man kunna lägga där. Om man ska se krasst på validering, så har det gått sakta. Jag är säker på att det beror på att man till stora delar hanterar verktyg i stället för format. Men vi var ju inte riktigt där tidigare och man kan inte bara vara kritisk. Validering kommer inte heller lösa allt, men fortfarande är det den största sociala innovationen och som behöver bli mer tillgängligt för människor.
Validering kommer inte lösa allt men fortfarande är det den största sociala innovationen som behöver bli mer tillgängligt för människor.
SÅ UTIFRÅN RÅDANDE KUNSKAPSSYN och steg till att synliggöra kunnande, så tycker jag egentligen inte det har förändrats. Dessvärre kanske stegen har blivit längre, kräver högre hopp. Så om jag ska vara riktigt depressiv så tänker jag att det har nästan blivit värre. Därför att kunskapssynen snarare har smalnat av, det är det formella tänket hela tiden. Exempelvis när man gör jobbspår. Det är ju en smart idé att ha jobbspår med företag och kan vara ett positivt exempel, även om man kan tycka att det läggs på för hög nivå så är det ett sätt till. Så det är klart att sådana aktiviteter har ju tillfört en del men det blir inte politik utan snarare pittoreska inslag. Så skulle man ta ett politiskt grepp så är det ju att säga vi ska validera på alla nivåer och allt ska relateras till SEQF-nivåerna. Egentligen är det så enkelt att det är konstigt att ingen kommer fram till det riktigt.