ÄR ARBETSFÖRMEDLINGEN
för ett antal år sedan menade på att de kunde validera arbetssökandes kompetenser, i och för sig de formella kompetenserna, erbjöds våra arbetssökande att åka till arbetsförmedlingen – vilket är 40 mil tur och retur. Någonstans där började vi fundera – vi hade redan då väldigt många från arbetsförmedlingen i vår verksamhet – kan inte vi validera kompetenser själva? Hur skulle vi som kommunal organisation kunna validera så att valideringen blev kvalitetssäkrad? Dokumentet som kommer ut ur valideringen ska faktiskt vara legitimt. Att valideringen genererar någonting i slutändan är den positiva upplevelsen för många deltagare, det man blir intresserad av.
Per Thornberg
JAG TROR ÄVEN ATT DET KAN SKILJA sig åt – en del ser sig nog att inte kunna fast de faktiskt kan och den andra kategorin tror sig kunna allt och lite till. Det ser bedömaren ofta utifrån hur deltagarna skriver, pratar och svarar under valideringsprocessen. Men vi har aldrig haft någon som avbryter och det tror jag har att göra med att insatsen är väldigt tydlig. Samtidigt känner deltagarna en stolthet i att visa vad de kan – att dom kan. Det är med en enorm stolthet man tar emot intygen. Deltagarna blir mer medvetna om sitt eget kunnande på olika sätt – antingen validerar vi kunskaper man redan har med sig, alternativt valideras kunskaper som man lär sig under tiden. Där kan det finnas en föreställning om att man inte kan, innan man vet vad det innebär, men efter några månader så har man faktiskt kunskaperna som är ställda utifrån kriterierna i modulen. Man vågar tro att man kan lära sig något nytt.
Att man visar på och folk upptäcker själva att man lär sig saker hela tiden med rätt metod eller bara att vi ger dem chansen att lära sig något – att skapa lusten till att studera.
VI HAR GANSKA HÖGA RESULTAT på individer som går vidare till studier. Att man visar på och folk upptäcker själva att man lär sig saker hela tiden med rätt metod eller bara att vi ger dem chansen att lära sig något – att skapa lusten till att studera. Målet behöver inte nödvändigtvis vara att gå till ett arbete, att gå till studier är ju minst lika viktigt och för många kanske till och med mycket viktigare. I den branschen jag rör mig i pratar vi om arbetsåtgärder, visstidsanställning på exempelvis tolv månader – sedan är man på ruta ett igen, istället för att plugga ett år och ha jobb resten av livet. Vårt arbetssätt gentemot deltagare och vår syn på verksamheten har inte påverkats utifrån att vi implementerade OCN-metoden. Jag vill nog påstå att vi jobbar exakt likadant som vi gjorde innan vi införde metoden. När jag säger att det inte har påverkat verksamheten, så kan det ju också bero på att den här verksamheten var anpassad till modellen innan vi visste om den. Vi har ju alltid haft den åsikten att handledarna ska jobba axel mot axel med deltagarna. Däremot kan jag se att handledarna får en större trygghet i sina egna kunskaper med den här modellen och arbetssättet, formaliteten och strukturen, när man dokumenterar kunskaper och lärandet som genererar intyget – det formella dokumentet.
MAN KAN SÄGA ATT INTYGEN HAR två betydelser – dels för deltagaren som får kvitto på sina kompetenser, dels för handledaren att man har kompetenserna och kunskapen att lära ut. Samtidigt, det jag har grunnat på i många år är vad genererar intygen för vinst för deltagarna förutom att de har ett bevis för sina kunskaper? Leder till att de lättare får ett jobb? Vi har deltagare som har fått anställning efter sin tid hos oss då vi validerat deras kunskaper. Men fick de jobbet på grund av att de kunde påvisa sina kompetenser eller hade de fått jobbet ändå? I min värld så skulle ju det där beviset på att jag faktiskt kan någonting ha ett stort värde för en arbetsgivare – i min värld så skulle det vara värt hur mycket som helst. Det skulle öppna väldigt många dörrar på arbetsmarknaden. Och om man då jämför med de som säkert har samma kompetenser men inte kan bevisa det?