PÅ LITE OLIKA VÄGAR genom livet, landade jag som studie- och yrkesvägledare och så småningom som rektor. Så jag är inte lärare, det vill jag verkligen noga betona, men jag har levt i de processer som finns i skolans värld. Det är en värld där man har ett väldigt tydligt uppdrag särskilt mot eleverna och företräder dem ganska tydligt på vägen framåt, vart dom ska. Det är också en värld där jag sett ”ups and downs” i det här med bedömning, alltså betygsättning.
För i slutändan är det avgångseleven i nian som söker till gymnasiet, som ska förverkliga sina drömmar. Det gäller att försöka få en elev att förstå att man som elev befinner sig i en progression – om inte, blir man väldigt lätt sina betyg: ”Jag är en trea i matte”. Ett sådant samtal kunde ha ett väldigt positivt genomslag ibland, särskilt med de elever man behövde stötta och säga: ”Jag har ingen aning hur långt du kan nå och vart. Men just nu ser dina betyg ut så här. Det kommer ha den här konsekvensen om du vill söka till det här populära programmet. Men tänk på att betyg är ett urvalsinstrument för att man har ett begränsat antal platser på en utbildning. Det har inte med din förmåga att göra – inte egentligen om du är den mest lämpade hårfrisörskan”.
I och med att skolan bytte till läroplanen LGR94 krävdes egna analyser och reflektion av eleverna. Med det följde då frågeställningar som; hur många gånger måste en kunskap mätas? Räcker det med en gång? Eller måste man visa det 15 gånger? Vad är det som ska bedömas?
Kerstin Carlvik
Det krävdes att arbetslag i skolan var flexibla i sitt tänk och se att man faktiskt kan mäta det man ser. Om exempelvis en elev inte tyckte att delar av undervisningen i svenska var toppen, men mycket väl kunde beskriva hur man gick till väga för att byta motor i en Volvo Amazon, kunde en tekniklärare och lärare i svenska samverka runt eleven och låta vederbörande utgå från sitt intresse. Det vill säga, att se om eleven kan göra en beskrivande, informerande text om hur man byter motor i en Volvo Amazon och utifrån det göra en bedömning utifrån vissa delar i svenskan. Det är jättesvårt att skala av värderingarna, se förbi vad man tror.
NÄR JAG SÅ SMÅNINGOM i Filipstad kom i kontakt med validering utifrån ett annat perspektiv än den mer “formella” valideringen, började jag tänka … Hur förstår man hur folk lär sig? Om man tänker att vuxna lär sig på ett annat sätt än barn? Det är inte nyinlärning, de har erfarenheter – särskilt då migrantgruppen. När vi säger att de kan ingenting, är det ens möjligt att en människa har levt i 35 år och inte kan någonting? Jag hävdar att har man levt så här länge, har åtta barn som är hela och rena, tagit sig från ett flyktingläger i Sudan till Filipstad – då kan man någonting. Men vad är det för förmågor man har då och hur kan vi utveckla dem mot någonting annat? Det är ju ett arbete och försörjning som är riktningen, alltid.
NÄR JAG FICK TA DEL AV OCN-METODEN, då såg jag att det är detta som jag försökt formulera. Att man arbetar med moduler och att man faktiskt kan gå ner i princip och titta på vilken nivå man brer mackor på i caféet. Vi kan göra det och visa vad en person är bra på, för utgångspunkten är att det inte finns en jäkel som inte kan någonting. Det tilltalar mig mycket. När man till fullo förstår att vi har mer elever på Komvux än vad vi har på gymnasieskolan, samtidigt som i princip alla forskningsanslag och forskningsrapporter som skrivs är för barns lärande och att vi har en enda professur i Sverige i vuxenpedagogik (Andreas Fejes) – så är det självklart att det inte blir mycket utveckling kring vuxnas lärande. Samtidigt som staten å sin sida uttrycker ett intresse för att förstå hur man kan göra folk omställningsbara.
Den enda kunskapen vi behöver ha det är förmågan att lära.
UTIFRÅN LÄRANDE HAR JAG MED MIG en devis från Dylan Thomas som är en forskare i pedagogik: den enda kunskapen vi behöver ha det är förmågan att lära. Inte exakt vad som ska läras utan att utveckla och hjälpa människor med förmågan att lära. Och OCN-metoden har tillfört väldigt mycket till hur jag ser på kunskap och utveckling av kunskap. Framför allt tror jag det händer i dialogen som du har med validanden. Alltså det som händer med en människa när du kan tydliggöra att den har lärt sig eller att den kan. Det händer någonting, man blir mer jämbördig. Alltså, om man har rollen som bedömare är min upplevelse att det blir en dialog mellan jämbördiga parter om resultatet, på ett annat sätt än med lärar-elevperspektivet. Och då lär jag mig. Jag tycker att flera som jag har pratat med som har bedömt, upplever att man synliggör den andra. Särskilt tror jag när vi pratar om dom grupperna på en arbetsmarknadsenhet som är människor långt från ordinarie arbetsmarknad och som är ganska stukade. Många av dem har en mycket negativ upplevelse av att bli bedömd med sig från skolans värld. Det gör ju att det finns en ojämlikhet i relationen när man kliver in. Jag kan också särskilt tänka på de som inte har svenska som modersmål och inte så rikt svenskt språk, men ändå kan valideras om man tittar på det praktiska – man har det i händerna, så att säga. Man har inte verktygen för att uttrycka det i tal och skrift men har verktygen för att uttrycka det i praktiskt handlande. Och när man också ställer frågan; ”varför gjorde du det där först”? ”Jamen, det är ju självklart därför att” … Då kan man även få en mer befäst kunskapsbeskrivning. Så det är ju alltid hur frågan ställs och fördjupas. Och när man får kompetensbeviset är i princip alla jättelyckliga för att det tydliggörs. Det spelar roll. Det lyfter.
JAG TROR ATT SEDAN VI BÖRJADE med OCN-metoden så känns det ju mer som att den här bedömningen sker i dialog – det är lite det jag är ute efter i jämbördigheten – att vi kan vara överens om ungefär hur det ser ut. Sen kanske man är oense i vissa moment på vägen men det är en dialog. Eftersom det blir så tydligt med modulerna, det är inte abstrakt – gör det lättare för de som ska bedömas att förstå bedömningen. Man är inte i begrepp som är på helikopternivå hela tiden. Nu måste skolan ha ett helikopterperspektiv i väldigt många sammanhang men det blir lite väl mycket helikopter och väldigt lite ubåt. Risken med det är att den som ska bedömas hamnar någonstans i limbo. Det undviker man mer med OCN-metoden.
När man får kompetensbeviset är i princip alla jättelyckliga för att det tydliggörs. Det spelar roll. Det lyfter.
OCN-METODEN GÖR OCKSÅ ATT verksamheten måste sätta spegeln på sig själv. Då kommer vi också till den svåraste delen vad det gäller all pedagogik, didaktik och andragogik (begrepp för vuxnas lärande). Det kan bli en infekterad diskussion om att vilja väl och hur kan det då bli fel. Uppdraget på en arbetsmarknadsenhet är att stegförflytta folk mot arbetsmarknaden, att man får jobb och blir självförsörjande. Men man hamnar lätt i ett omhändertagandetänk och då finns det risk att det som det egentligen handlar om – att bedöma din förmåga och ditt kunnande när det gäller arbete och förmåga att lära, blir väldigt litet. Så jag tror att med OCN-metoden är det ett sätt att lyfta mot det egentliga uppdraget eftersom diskussionen blir snarare om vad ska bedömas. Vi ska skala av allt det andra vi vet om den här individen, där vi oftast vet väldigt mycket men som kan ställa till det när vi ska mäta. Vi kan exempelvis inte ta ifrån en individ att han är skicklig på att byta däck, trots att hen inte är särskilt trevlig och ofta kommer för sent. Men individen vet precis hur man gör när man byter däck. Lägg inte in den bristande sociala kompetensen i momentet att bedöma hur man byter däck. Jag upplever att man ofta får den här diskussionen. De här bedömningarna och de här värderingarna står ju i den dokumentation vi har om deltagarna väldigt många gånger. Men några bedömningar av egentlig förmåga har inte gjorts – man har tittat på fel saker.
SÅ ATT OCN-METODEN FAKTISKT kan bidra till att både tydliggöra och synliggöra grunduppdraget är ett väldigt starkt incitament, särskilt i vårt pågående projekt Stepstone. Det är på sätt och vis att kunna göra en överlämning, att kunna föra i bevis, vi har gjort kvalitetssäkrad bedömning att den här individen klarar de här sakerna. Bedömningen är påtaglig, den är dokumenterad. Jag ser även att vi på detta sätt kan påvisa att vi även kan rusta individer att bli utbildningsbara. Men det måste finnas flexibla program. Man kanske kan se styrkorna för att bygga på dom praktiska momenten, inte de teoretiska. Givetvis lägga in teori, men verkligen titta på vad är det som man behöver kunna för att vara anställningsbar. Och det är ju ännu mer frustrerande när staten pekar ganska mycket på validering men det landar fortfarande i den formella bubblan. Inte heller vad Myndigheten för Yrkeshögskolan säger utifrån SeQF får fullt genomslag. Man säger att man ska bedöma alla delar i lärandeprocessen, inte bara den formella. Ändå finns det denna tröghet. Av någon anledning används validering mycket, mycket mer i Finland och Norge.
MEN DET ÄR OCKSÅ SÅ ATT man måste få till en flexibilitet. Många branscher är i en ständig omvandling och kan inte vänta in ett och ett halvt år på en förändrad utbildning – behoven finns nu. Jag är ute efter samverkan med lärande på arbetsplatsen. Att ta det ända dit, liksom. Att man utbildas både på jobbet och i skolan samtidigt. På riktigt. Det kräver en samsyn.
I ARBETSPLATSLÄRANDET ÄR DET OCKSÅ viktigt att handledarrollen är tydlig. Då får både lärandet och rollen en helt annan dignitet. Jag som bedömare ska samverka med handläggaren och deltagaren. Alltså den här trepartsgrejen tror jag är väldigt bra. Och jag tror att deltagaren litar ganska mycket på handledarens bedömning, den är värd någonting. Det är väldigt spännande om man skulle kunna få i gång en samverkan med flera av de stora företagen här i Värmland, exempelvis där man ändå har ett rekryteringsbehov av butikspersonal, även när det gäller lager. Här skulle det verkligen vara intressant att dra i gång en mer utbyggd samverkan.
STYRKAN MED OCN-METODEN ÄR ju absolut att det finns en systematik och att man kvalitetssäkrar i flera led. Jag tycker det är genialt med rollen som medbedömare, som är relativt ny i inom valideringsprocessen med OCN-metoden, som har fokus på lärande och stödet till deltagaren. Eftersom det kan finnas ett motstånd till att vara bedömare för att det ingår dokumentation, inte mot bedömningen i sig men mot kravet att lägga in dokumentation i ett system och hantera systemet, så tycker jag det är genialt och det kvalitetssäkrar hela vägen. De olika rollerna får tydligt ansvar. Det visar också hur man växer och tänker runt bedömningen när man går in i de olika rollerna i de olika stegen. Exempelvis när man som intern kvalitetssäkrare tittar på bedömarens bedömning och egentligen inte på deltagaren – då händer det någonting. Och det är ju egentligen väldigt mycket ett synsätt som skolans värld har, hur är egentligen den här bedömningen gjord. Det är absoluta styrkor. Utmaningen kan vara – och det är egentligen inte en svaghet hos OCN-metoden, hur du egentligen handhar det. Det är mer det med att man tar den enkla vägen och upplever implementeringen krävande. Man måste förstå tänket och det här att det måste tas om hand och följas upp. Man måste ”hänga i det” för det är rörliga organisationer med förändringar av organisation. Det är lätt att det liksom faller i glömska och det händer ju, tror jag. Man måste säkra upp det med vem har vilken roll och ansvar. Och det måste vara tydligt vem det är. Det är jag övertygad om.
Jag tycker det är genialt med rollen som medbedömare.
FRAMÅT VILL JAG SE EN kommunikation med den lilla forskningsvärlden som finns vad det gäller vuxnas lärande. Att få till följeforskning inom validering – vad kan vi lära? Och kanske också lyfta vikten av att forska mer på vuxnas lärande. Att det pågår hela tiden, det livslånga lärandet. Vi pratar väldigt mycket om det men vi slutar tydligen titta på det efter att man fyllt 19 år. Och de flesta av oss vet att det pågår ett lärande på arbetsplatsen hela tiden. Det sker inte bara i exempelvis IT-branschen. I bruksmiljöerna här i Värmland har de stora stålverken och pappersbruken gått från 2 500–10 000 anställda till 500. Så man kan hoppa upp och sätta sig på att det pågått lärandeprocesser som har gjort att det är möjligt, det är inte bara robotisering. Så på alla nivåer pågår det livslångt lärande i det lilla trygga stora. Det handlar inte bara om universitetsvärlden, det handlar lika mycket om verkstadsgolvet eller vart man nu befinner sig.