Vägen till erkänt kunnande
DET RÅDER VISS OSÄKERHET kring innebörden av begreppet validering. De olika tolkningar som förekommer för tanken till berättelsen om pappan som är ute på promenad med sin son. Sonen pekar ivrigt på varje fågel han ser och frågar vad den kallas och vilken art det är. Pappan har tankarna på annat håll. Oavsett vad för slags fågel som sonen pekar på svarar han förstrött ”det där, det är en bofink”. Pojken tröttnar till sist och utbrister: ”Får en bofink se ut hur f-n som helst?” För att råda bot på osäkerheten kring begreppet validering har myndigheterna försökt definiera begreppet och ge det ett innehåll. För att beskriva vad som menas med validering är det några förhållanden som brukar lyftas fram (Skolverket 199:503).
Validering har för det första setts som ett sätt för den enskilde som blir validerad att lära känna sin situation. Det handlar om att få kunskaper och kompetens värderade och på så sätt få underlag för planering av kommande utbildnings- och yrkesval. Detta innefattar ofta kartläggning av de alternativa möjligheter som står till buds utifrån det handlingsutrymme omgivningen medger och utifrån den validerades kunskap och kompetens. Det har ur ett empowerment-perspektiv setts som en väg till personlig självinsikt, självförtroende och ökad makt över sin situation (Trägårdh 2000; Svenska ESF-rådet 2001). För det andra har validering av den enskildes kunskap och kompetens setts som ett sätt att förkorta en planerad utbildning, eftersom valideringen synliggör redan inhämtad kunskap och kompetens. För det tredje har validering setts som ett sätt att underlätta anställning eftersom den dokumentation som erhålls vid valideringen kan synliggöra viktig och efterfrågad kompetens.
Begreppet det livslånga lärandet används för att beskriva behovet att lära oss nya saker under hela livet.
För Nordiskt Valideringsforum har validering utöver detta varit en metod för att utveckla personal inför förändrade arbetsuppgifter och för att påvisa överföringsbara generella kompetenser. Uppmärksamheten har särskilt riktats mot branscher med yrken som inte har någon professionsutbildning och som saknar tydliga arbetsbeskrivningar och kvalifikationskrav samt mot yrken som saknar fler vägar in.
Den officiella svenska definitionen på validering antogs år 2003 (Ds 2003:23) och är inskriven i svensk skollag:
“Med validering avses en process som innebär en strukturerad bedömning, värdering och dokumentation samt ett erkännande av kunskaper och kompetens som en person besitter oberoende av hur de förvärvats. (SFS 2010:800, Skollagen, 20 kap. 32 §)”
VAD DEFINITIONEN SÄGER ÄR ATT det är en individs kunnande som ska stå i fokus. Inte när man lärt, var man lärt, hur man lärt, utan om man kan. Validering förknippas ofta med kunskapssamhället och behovet av anpassning till nya utmaningar under hela livet. Begreppet det livslånga lärandet används för att beskriva behovet att lära oss nya saker under hela livet. Med begreppet det livsvida lärandet betonas att detta inte bara förväntas ske i skolbänken, utan att det kommer att ske i en rad andra sammanhang. Validering blir ett sätt att synliggöra och erkänna detta lärande.
Berglund (2010) beskriver i sin avhandling i arbetsvetenskap Validering av det lärande som sker i arbetslivet. Utifrån lärandets skilda betingelser indelar Berglund detta i formellt lärande, icke-formellt lärande och informellt lärande. Det formella lärandet äger rum inom det officiella utbildningssystemet, inom ungdomsskola, vuxenutbildning, universitet och högskola. Det icke-formella lärandet avser det organiserade lärande som sker utanför det formella utbildningssystemet, inom t.ex. studieförbund, folkbildning, personalutbildning inom arbetslivet och inom den ideella sektorn. Informellt lärande avser annat icke Begreppet det livslånga lärandet används för att beskriva behovet att lära oss nya saker under hela livet. Målinriktat lärande som spontant äger rum i vardagsliv, föreningsliv och arbetsliv. Ett ”dolt” lärande som ligger inbäddat i vardagens rutiner och som sällan dokumenteras och uppmärksammas.
Bedömningen av kunskap och kompetens inom det officiella utbildningsväsendet leder fram till resultat utifrån en fastställd standard, ofta i form av betyg, en examen, en legitimation eller ett certifikat. Det formella utbildningssystemets kunskaper och kompetenser betraktas därigenom som värderade och erkända. Det är menar Berglund (2010) staten och nationella överenskommelser, uttryckta i betygen, som ger dessa kunskaper och kompetenser dess legitimitet i samhället. De har en hög överföringskapacitet och är lätta att överföra till andra sammanhang. Det betyder emellertid inte att de i alla avseenden anses svara mot de kunskaps- och kompetenskrav som efterfrågas i arbetslivet eller i samhället. Styrkan hos det formella utbildningssystemets kunskaper och dess höga överföringskapacitet till arbetslivet och till andra områden ligger i den legitimitet som staten tilldelat det formella utbildningssys-temet och den standardisering av kunskap och kompetens som betygen utgör.
En bedömning av kompetens i form av validering som inte speglas i det formella utbildningssystemet resulterar inte lika självklart i samma höga överföringskapacitet till andra områden som formella betyg. Det kan resultera i ett kompetensintyg/bevis som visserligen inte alltid tillerkänns någon formell status, men som ändå kan tilldelas ett värde. Med OCN-metoden som Nordiskt Valideringsforum använder sig av är det nätverk som tagit fram kompetenss-tandarden, yrkesprofilen som laddar kompetensintyget/beviset med värde, tillsammans med anseendet hos Nordiskt Valideringsforum och den organisation, kommun, företag eller bransch som använder sig av OCN-metoden. Värdet säkerställs ytterligare av OCN-metodens kvalitetssäkringssystem som är garant för att den enskilde individen uppnått de resultat som beskrivs i intygen. Är det då rättvist att en individ som genomgått en valideringsprocess på en relativt kort tid, tillerkänns samma kunnande som en individ som studerat i flera år och dessutom tagit studielån för att finansiera sina studier? Är det rätt att en individ via validering kan erhålla ett nationellt gångbart värdebevis inom områden som ej kan speglas i det formella utbildningssystemet.
Blir då validering en gräddfil som gör utbildning onödigt?
Begreppet det livslånga lärandet används för att beskriva behovet att lära oss nya saker under hela livet.
LÅT OSS RESONERA EN STUND kring dessa frågor. Vi vet att det formella utbildningssystemet inte ensamt kan möta den kompetensförsörjningsproblematik vi står inför med arbetskraftsbrist och omställningskrav i form av arbetsuppgifter och yrken som försvinner eller som tillkommer och därmed skapar förändrade kompetenskrav och behov. Det beror dels på att det inte finns tillräckligt med utbildningsplatser inom vissa områden, dels på att det formella utbildningssystemet inte hinner med i sin egen omställning vad gäller förändrade krav och behov på arbetsmarknaden, dels på att det helt saknas formella utbildningar kopplade till ett stort antal yrkesroller och yrkesområden. Det kan också vara så att den enskilda individen inte väljer utbildning utifrån arbetsmarknadens behov utan utifrån andra parametrar, eller att den inte väljer utbildning alls, antingen därför att den inte kan eller för att inget i utbudet är attraktivt nog. För att då arbetsmarknaden ska kunna tillgodogöra sig sina behov så behöver kompetensen komma från andra håll. Till stor del återfinns den då hos individer som utvecklat efterfrågad kompetens i icke-formella och informella sammanhang, eller som anses ha potential att via lärande på arbetsplatsen utveckla den efterfrågade kompetensen.
DET VI IBLAND VERKAR GLÖMMA bort när det gäller validering kontra formell utbildning är att ingen kan genomgå en valideringsprocess med godkänt resultat utan att besitta det kunnande som efterfrågas. Det kunnandet är inget som man bara vaknar upp en morgon och plötsligt har. Det kräver lärande, ofta under lång tid och ofta i flera olika sammanhang. Det kan vara från formell utbildning, icke-formell utbildning, arbetsliv, föreningsliv, andra länder, eller andra situationer där det sker lärande.
ÄR DÅ VALIDERING RÄTTVIST? Ja, så länge det sker på ett kvalitetssäkrat sätt och om vi verkligen menar att kunnandet i sig är viktigare än formen och rummet för lärande. Man kan också vända på frågan. Är det rättvist att om man tillskansat sig ett kunnande genom till exempel arbete, självstudier, deltagande i kurser, eller föreningsarbete inte ska få sitt kunnande erkänt eftersom man inte gått den formella vägen?
Är då validering en gräddfil som i slutändan gör formell utbildning onödig? Nej, självklart inte. Det formella utbildningssystemet har varit, är och kommer att vara en otroligt viktig och central del när det gäller kompetensförsörjning. Detsamma när det gäller individers demokratiska och personliga utveckling. Men som nämnts tidigare så kommer inte formell utbildning ensamt kunna hantera de utmanin-gar som vi står inför gällande kompetensförsörjning och omställning. Då formell utbildning också till stora delar är ganska konformistisk så är den inte heller anpassad till alla individers olikheter kopplat till lärande. Validering och erkännande av icke-formellt och informellt lärande är därför inte bara rättvist utan också nödvändigt i ett demokratiskt och inkluderande samhälle.
VI FÅR HELLER INTE GLÖMMA vad det kan betyda ur ett individuellt perspektiv. Att bli sedd och bekräftad, att kanske för första gången i sitt liv få ett papper, ett intyg på att man besitter ett viktigt kunnande kan ur ett empowerment-perspektiv betyda enormt mycket kopplat till självkänsla, självinsikt och självförtroende. Med stor sannolikhet ökar viljan till en fortsatt resa inom det livslånga lärandet då bekräftelse och medvetenhet om sitt eget kunnande verkar vara en av de största motivationsfaktorerna till att gå vidare.