JAG ÄR PÅ JOBBCENTER INOM Uppsala kommun, där jag är inne på mitt tredje år nu. Jag har en så kallad OSA-anställning som är begränsad upp till två år och mitt kontrakt går ut i september. Så nu försöker jag göra olika saker för att få vara kvar antingen med en vanlig anställning eller att reglerna möjligen förändras så att dom kan förlänga min OSA-anställning.
Jag har varit på snickeriet hela tiden under tiden på Jobbcenter. Jag fick en handledare som jag klaffade riktigt bra med och det har varit anpassat för just mig, som jag är som person och vi har kunnat jobba på bra. Och jag har aldrig trivts så här bra på en arbetsplats i hela mitt liv. Jag är 32 år ung men med mycket bagage, har aldrig hittat något i mitt liv som jag har gillat att göra en längre period. Och det här är första arbetet i sig. Jag började på Jobbcenter som deltagare. Jag tror ingen hoppar på en anställning på en gång utan man ska se att det fungerar, att man håller tider bra och arbetar på ett bra sätt helt enkelt.
Nu som anställd bygger jag huvudsakligen busskurer och avbytarbås som sedan finns över hela Uppsala län och till och med lite längre bort. Så det är väldigt givande på något sätt att veta att det man bygger används av allmänheten och varje dag kommer till nytta. Och när man är ute och åker kan man se en av ”mina” busskurer – det är fint, det.
På snickeriet jobbar man i sin takt och på sitt sätt, jag jobbade 75% när jag började anställningen och jobbar heltid nu. När det kommer nya har jag ibland fått uppgiften av min handledare att visa hur saker fungerar och så där. Jag hoppar gärna på det, jag har alltid gillat att dela med mig och styra och ställa lite.
Max
När jag fick höra talas om OCN-metoden tänkte jag att det här är nog perfekt för mig.
Min utbildningsbakgrund är lite av varje. Jag har gymnasium som var restaurang, turism och hotell, som jag jobbade med ett litet tag. Gick vidare på data, datavetenskap och kurser kring animering, säkerhet – allt möjligt inom data. Jag har ingen utbildning inom snickeri eller hantverk, det är något jag har gillat sedan jag var liten.
Det är i första hand min handledare och bedömare som har visat mig och lärt upp mig i det jag inte kan, även om andra också har kikat på hur jag jobbar. Så valideringen har funnits med under alla tre åren jag jobbat här, men inte hela tiden. Det har fyllts på efter hand och som har gjorts när jag har känt att det finns ett behov eller när min handledare exempelvis har tyckt att jag ska lära mig en ny maskin.
Att bli bedömd – att visa upp vad man lärt sig har fungerat väldigt bra. Speciellt för mig som har en diagnos med ADD och högfunktionerande autism. Och jag har väl alltid vetat någonstans att jag är lite annorlunda och fungerar på ett annat sätt än många andra – genom livet har jag alltid känt att lära mig praktiskt fungerar mycket bättre än teoretiskt lärande. Jag lär mig väldigt fort om jag får göra det praktiskt. Och när jag fick höra talas om OCN-metoden tänkte jag att det här är nog perfekt för mig. Så att bli bedömd genom att ha visat upp vad man kan och lärt sig – att lära sig först och sedan visa, det passar mig väldigt bra.
Det är anpassat utifrån mitt bästa sätt att lära. Jag kan tänka mig att om fler utbildningar fungerat på det här sättet så hade många, särskilt de som kanske har svårigheter eller annat – klarat av vissa saker mycket bättre. Såsom OCN-metoden fungerar borde det vara i större skala, exempelvis i grundskola och gymnasium.
På arbetet ser jag OCN-metoden som en typ av kurs som man kan valideras i under arbetets gång. Utöver det arbete man utför redan på jobbet så får man någonting extra och det tycker jag är ett stort plus – i varje fall för mig då jag ofta kan känna mig understimulerad på ett jobb. Så blir det ju inte riktigt här eftersom man får mer. Så utöver att man fått lärdomar och lön, har man faktiskt en utbildning med sig. Man får någonting mer från arbetsplatsen man är på, vilket har känts bra. Det är någonstans ett välmående på något undermedvetet plan. Det har varit positivt, helt enkelt.
Den feedback i valideringen som jag får från bland annat min handledare är strålande. Det har aldrig varit några oklarheter och det har alltid funnits utrymme och prata om saker och gå igenom dem. Om inte i stunden, så efteråt. Och jag tycker min handledare är duktig. Han har mycket kunskap – kan alltid svara på alla frågor och ger konstruktiv kritik. Personligen är jag ofta medveten om vad jag kan.
Om jag inte kan det här så vet jag att jag kan lära mig det. Men jag kan definitivt tänka mig för många som gör en validering upplever att de upptäcker att de egentligen kan en massa saker som man aldrig tänkt på och då genom att få det på papper kan kännas väldigt bra. En viktig punkt när man gör det här med validering, är att få en handledare och bedömare som är införstådd, kan formulera sig och anpassa själva uppgiften till personen som ska valideras.