En resa på okända och stormiga vatten med tron på att bortom horisonten väntar en bättre värld.
OBILDBAR. SMAKA LITE PÅ ORDET. Obildbar? Väldigt beskt kan man tycka. Ordet torde betyda att en individ inte kan ta till sig kunskap, att den inte kan lära sig något. En ganska hemsk tanke och ändå så verkar det finnas rätt många som betecknar sig och betecknas av andra, som obildbara. Sanningen är väl dock ofta att dessa individer inte fungerat i det formella utbildningsväsendet på det sätt som det var tänkt, att den rådande formen för inlärning och uppvisande av kunskap inte stämde överens med de personliga preferenserna.
Så man skulle kunna säga att det egentligen handlar om att dessa individer, i någon mening, är inlärt obildbara. Vilket i sig är en motsägelse, men verkar trots det vara en realitet och tanken precis lika hemsk. Man kan då fundera på om dessa individer ges möjlighet att lära på sitt bästa sätt, skulle då saker och ting te sig annorlunda?
Kan det vara så att mycket av den kunskap och färdighet som i dag efterfrågas på arbetsmarknaden redan finns hos många av dessa individer men tas inte tillvara fullt ut eftersom inlärningen skett i informella och icke-formella sammanhang och därför inte synliggjorts och värdesatts då det ligger utanför statlig kontroll? Kan det dessutom vara så att om man kunde synliggöra och erkänna individers kunskaper och färdigheter, skulle det inte bara ha betydelse för ekonomi och arbetsmarknad utan även för demokrati och kanske inte minst för den enskilda individens välmåen-de och utveckling?
UNDER DEN SENARE DELEN av 1990-talet och i början av 2000-talet nådde frustrationsnivån sitt maximum bland anställda i Föreningen Urkraft i Skellefteå. Urkraft hade sedan slutet på 1980-talet arbetat på uppdrag av framför allt arbetsförmedlingen och Skellefteå kommun med att skapa förutsättningar för individer utanför arbetsmarknaden att ta sig in eller tillbaka till densamma. Verksamheten omfattade ett flertal olika yrkes- och kompetensområden och bedrevs i form av till största delen praktiskt lärande. Handledare i de olika verksamheterna kunde se att mycket av den kunskap och färdighet som skulle läras ut redan fanns hos individerna vid start men att detta aldrig tidiga-re identifierats och synliggjorts. Man kunde också se att kunskaper och färdigheter utvecklades och med det stärkt självbild och ökat självförtroende. Det är här den tidigare nämnda frustrationen kommer in. Det saknades någon sorts kommunikationsverktyg som på ett trovärdigt och kvalitetssäkrat sätt kunde förmedla individernas uppnådda och uppvisade kunnande till en oförstående omvärld. Det smög sig in en känsla av att synen från det omgivande samhället på det lärande som pågick på Urkraft var den att det var oviktigt och inte på riktigt, att individernas tid på Urkraft inte var något annat än en parentes, en avskiljare mellan arbetslöshetsperioder, en väntan på ”något verkligen riktigt”. Tankar började födas som; tänk om vi på Urkraft inte är något annat än ”välvilliga utanförskapare”, att det vi gör är i grunden bra men har ändå ringa betydelse då ingen förstår, eller vill förstå det och att vi därför riskerar att närmast cementera människor i ett utanförskap? Tänk om vikten av det livslånga och livsvida lärandet inte är något annat än en läpparnas bekännelse och att det bara är formell utbildning som egentligen betyder något? Som motvikt till dessa nästan uppgivna tankar så började också andra tankar slå rot, utvecklas, växa och ta överhanden.
Vi får ofta höra att vi lever i tider av snabba och
omvälvande förändringar. Ändå är det mycket i det nya som vi kan tyckas känna igen från förr.
ATT DET SKER ett lärande utanför det formella utbildningsväsendet håller de flesta med om. Men att detta lärande skulle ges samma värde framstår inte som lika självklart för alla. Det kan synas som om riktig kunskap bara kan erhållas inom vissa specifika väggar. Det formella utbildningsväsendets syn på lärande intar en särställning i samhället. Statens erkännande av rätten att utfärda formella betyg bidrar till detta. Att få papper på sina kunskaper bidrar till att syn-liggöra dessa och kunna styrka dem för omgivningen. För den enskilde, för arbetsgivare och utbildningsanordnare är detta nära nog ett måste i kunskapssamhället. Det formella utbildningsväsendet förmår emellertid inte ensamt hantera de utmaningar som kunskapssamhället ställer oss inför
Vi lever i en tid där det råder brist på arbetskraft inom flera sektorer samtidigt som många människor befinner sig i ar-betslöshet och ibland även i yrkeslöshet. Detta glapp mellan efterfrågad kompetens och tillgänglig kompetens behöver stängas och överbryggas. En utveckling av det formella ut-bildningsväsendet är naturligtvis ett svar, men det kommer inte att räcka till. Även det lärande som sker utanför det formella utbildningsväsendet måste tas tillvara om vi ska kunna möta de utmaningar vi står inför. Validering och erkännande av icke-formellt och informellt lärande framstår som en lösning på problemet. Professor Gert Biesta vid University of Exeter i England uttryckte det på ett mycket talande sätt, ”Vad är det för mening med livslångt lärande om inte livslångt lärande har någon mening?”
Framväxten av Nordiskt Valideringsforum
Som en reaktion på ovan beskrivna problemställningar så växer en valideringspraxis fram på föreningen Urkraft i Skellefteå som ett sätt att ge lärande utanför det formella utbildningsväsendet ett värde och ett erkännande. En förutsättning för att få legitimitet för utförda valideringar och utfärdade kompetensbevis är att det validerade kunnandet har relevans och acceptans i det omgivande samhäl-let och att valideringarna utsätts för en trovärdig kvali-tetssäkring. Formerna för detta utvecklas utifrån metoder för validering som etablerats inom Open College Network (OCN) i Storbritannien. Spridningen i Sverige av arbetssät-tet och tankarna kring detta sker från Skellefteå närmast som en rörelse av engagerade samhällsbyggare. För att beskriva och förstå framväxten av Nordiskt Valideringsforum lånar vi sociologiprofessorerna Göran Ahrnes och Apostolis Papakostas metafor det ”sociala landskapet”. De beskriver med denna metafor samhället som ett socialt landskap bestående av organisationer. Dessa ses som resultat av människors ansträngningar att forma sin tillvaro och bygga ett gemensamt samhälle. Det sociala landskapet utgörs förutom av familjen, av organisationer inom offentlig sektor, företagssektor och inom ideell sek-tor. Nordiskt Valideringsforum räknar sig själv till organi-sationerna inom ideell sektor fast det organiseras som ett aktiebolag. Relationerna till de organisationer som Nordiskt Valideringsforum samverkar med i sitt samhällsbygge för tankarna till en nätverksorganisation av rörelsekaraktär, spridd över hela landet och öppen för organisationer som utifrån OCN-metoden engagerar sig i kvalitetssäkring och erkännande av lärande.
Organisationer i Nordiskt Valideringsforums nätverk som arbetsförmedling, kommuner och andra myndigheter, folkbildning, ideella organisationer, enskilda företag, fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer, hör till olika sektorer av samhället. Genom Nordiskt Valideringsforum är de dock inte åtskilda från varandra. De är sammanknutna kring validering, kvalitetssäkring av lärande och professionsutveckling i en väv av ömsesidiga relationer, förväntningar och samhällsbygge.
Stabilitet och förändring
Vi får ofta höra att vi lever i tider av snabba och omvälvande förändringar. Ändå är det mycket i det nya som vi kan tyckas känna igen från förr. En förklaring till detta motsägelsefulla förhållande är att nya organisationer och verksamheter växer fram och etablerar sig i mellanrummen av redan befintliga och trögföränderliga organisationer. Ahrne och Papakostas beskriver detta som resultat av ett samspel mellan förändring och stabilitet. De menar att en förutsättning för etableringen av nya organisationer är de mellanrum och lediga ytor som uppstår mellan de sedan tidigare etablerade organisationerna. De använder begreppet ”gläntor” för att beskriva inslag av mellanrum och fria ytor mellan de traditionella organisationerna i det sociala landskapet.
De menar att det är de trögföränderliga dragen hos de etablerade organisationerna som ger förutsättningarna för gläntornas uppkomst. När organisationerna stabiliseras och deras verksamheter tar fastare form får de allt svårare att anpassa sig till nya behov i samhället. Utbildningsväsendets tröghet när det gäller att utveckla former för validering och erkännande av lärandet utanför sina traditionella ramar bidrar till att skapa ett utrymme för etablering som Nordiskt Valideringsforum och andra nya aktörer att ta till vara.
Det finns en röd tråd som hela tiden handlar om hur man skapar en situation som gör att människor blir en del av samhället och inte blir passiva åskådare.
För att nya organisationer som Nordiskt Valideringsforum ska kunna etablera sig och sina metoder för valideringsverksamhet i en ”glänta”, utanför utbildningsväsendets traditionella verksamhetsområde, krävs att utbildningsväsendet inte hävdar några anspråk på denna. De har annars en stark ställning i samhället både vad gäller synen på lärande och vilka kunskaper som ska ges ett värde. Validering av en stor del av det lärande som sker i arbetslivet verkar dock inte uppfattas som om det ingår i utbildningsväsendets kärnverksamheter.
Dess intresse för validering begränsas till lärande vars resultat kan valideras mot egna krav på läranderesultat. Detta till skillnad från Nordiskt Valideringsforum som väljer att rikta in sig på validering där det saknas professionsutbildningar, där vägar in till ett yrke eller bransch behöver utvecklas, samt på målgrupper som det formella utbildningsväsendet inte visar något intresse för.
”Vem har gett er lov till det här, vem har sanktionerat detta?”
Frågan ställdes med myndig röst och ihopdragna ögonbryn, av en vid den tiden varande minister i den svenska regeringen, då vi försökte påvisa att vi arbetade med något som kunde ses som en ganska viktig pusselbit gällande integration på arbetsmarknaden och i strävan att minska glappet mellan efterfrågad och tillgänglig kompetens.
En örfil. Så kändes det först. Hade vi gjort något fel, brutit mot någon regel? Kanske vi till och med ägnat oss åt något olagligt och straffbart? Eller var det så, efter kort stunds eftertanke, att det fanns ett behov, en öppen glänta, en ödetomt i det sociala landskapet som behövde bebyggas? Var det kanske samma typ av behov och mekanismer som ledde till att idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen kom till? Här fanns ett tomrum att fylla, ett problem att lösa och människor samlades för att gemensamt göra något åt saken, förändra, göra bättre. Det måste väl ändå ses som något positivt i ett öppet, demokratiskt och inkluderande samhälle?Kanske frågan från den dåvarande ministern ställdes utifrån en position av rädsla för förändring och brist på kontroll. Kanske framstår vår idé om att individers kunskaper och färdigheter i sig är det viktiga och centrala och inte hur och var man erhållit dem, som utmanande? Kanske frågan helt enkelt ställdes utifrån okunskap?
På väg till erkännande av och med OCN-metoden
Validering enligt OCN-metoden implementerades och anpassades till svenska förhållanden för mer än 15 år sedan med stöd av Open College Network (OCN) i Storbritannien. Med erfarenhet av mer än 20 000 valideringar med OCN-metoden i Sverige är det dags att undersöka vad den innebär för organisationer som anlitar Nordiskt Valideringsforum och för de personer som blir validerade. I rapporten diskuteras vilket stöd det finns för att OCN-metoden behövs och fungerar i Sverige samt i vilken omfattning det kan hävdas att den bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet (Skollagen, 20 kap. 32 §). Evidens är ett begrepp med olika betydelser beroende på i vilket sammanhang det används.
I antologin ”Vetenskap och beprövad erfarenhet Skola” (VBE programmet 2017) beskrivs evidens som den kunskap som för tillfället anses som mest tillförlitlig. Ett synsätt som betonar att kunskapsproduktion i form av forskning och beprövad erfarenhet är processer i rörelse och att det därför är missvisande att hävda att de kan ge säker och slutgiltig kunskap. Evidens handlar i stället om tillfälliga resultat av ett systematiskt och ständigt pågående utforskande av samtliga källor till kunskap, såväl aktuell forskning som beprövad erfarenhet. Där båda källorna betraktas som nödvändiga för att avgöra vad som fungerar. Det vetenskapliga förhållningssättet och det kollektiva draget hos beprövad erfarenhet betonas av Minten (2017) i samma antologi.
Skolforskningsinstitutet använder, enligt Adamson (2017, sid. 25) i samma antologi, uttrycket ”evidensinformerad praktik” för att uppmärksamma att det för evidens även krävs annan kunskap än den forskningsbaserade kunskapen. Därigenom betonas ett ”bottom up-perspektiv” där lärare väver samman den ”bästa” forskningsbaserade kunskapen med egen erfarenhetsbaserad kunskap. Ett förhållningssätt som delas av Nordiskt Valideringsforum och som ligger till grund för sökandet efter belägg för vad som fungerar i den egna verksamheten.