Måste man ta världsrekord i höjdhopp?
DET ÄR NÅGOT FEL på livets stege. Högt upp är det ganska tätt mellan stegpinnarna och verkar vara ganska enkelt att klättra, medan det är glest längre ned och upp till den första stegpinnen är det väldigt högt. Det är många som står på marken och hoppar men når inte upp. Vissa har slutat hoppa och sitter bara ned”.
Denna stege, som för övrigt tecknades på en overheadbild, var ett sätt för Stig-Arne Bäckman vid föreningen Urkraft att visa på att den gamla devisen, ”det är mycket lättare att få ett nytt arbete om man redan har ett, än om man är arbetslös”, är sann. Han ville med den bilden också visa på att i stället för att vi ska förvänta oss att människor ska ta världsrekord i höjdhopp för att ta sig in på arbetsmarknaden, eller att någon välvillig person med handkraft ska kasta upp dem till första stegpinnen, så borde vi bygga stegpinnar på lägre nivåer för människor att klättra själva.
ETT ANNAT SÄTT ATT BESKRIVA detta närmast infrastrukturella problem är i form av ett vägnät. Det finns en sedan länge etablerad motorväg. En motorväg som vi alla förväntas använda på vår resa mot arbete och försörjning. Vi ska gå grundskola och därefter en gymnasieutbildning. En gymnasieutbildning som för övrigt inte alltid är det vi vill och är intresserad av. Sedan ska några av oss gå vidare till högskola och universitet och några ska ta en avfart som leder till arbete. Men vad händer om det fordon man har inte är anpassat för denna motorväg, eller om man helt enkelt inte kan färdas på den för att man inte har ett giltigt körkort? Dessutom, vad händer om man på ett säkert sätt faktiskt använt sig av vägen men ändå aldrig kommer fram, eller åker i diket? Varför måste alltid fordonen anpassas efter vägen och inte tvärtom och varför kan vi inte upplysa om att det finns andra vägar att ta som också leder fram till önskad destination? Även om de inte har Europavägstatus så kan de många gånger vara mer framkomliga.
SOM VI TIDIGARE ARGUMENTERAT för i denna rapport så behöver det formella utbildningsväsendet kompletteras med andra verksamheter för lärande. Verksamheter som också ses som viktiga, erkända lärandemiljöer i sfären för kompetensförsörjning. En sådan lärandemiljö är arbetsplatsen. Det mesta om arbetet lär man på arbetsplatsen, exempelvis hur saker och ting fungerar och utförs och vad som är viktigt att tänka på. Men ser vi alltid arbetsplatsen som en lärandemiljö? Hur många individer har man inte mött som sagt sig vara på praktik för att ”de måste” eller för att ”det ska visst vara bra för mig”?
Hur många arbetsgivare har inte fått samtal från olika anordnare där man blivit informerad om att ”det kostar ju inget, du kan väl ta emot hen, åtminstone för någon vecka”, eller ”det måste väl
finnas något hen kan göra som kan avlasta er?” Hur många anordnare finns det som konkurrerar om samma platser och där kraven handlar mer om kvantitet än kvalitet? Hur många individer har inte lämnat en praktikplats med en snedvriden syn på arbete och arbetslivets villkor?
Ser vi alltid arbetsplatsen som en lärande miljö?
EFTERSOM VI ÄNDÅ är övertygade om att den allra största delen av kunskapsinhämtning och förmåge- och färdighetsutveckling kopplat till arbetet sker på arbetsplatsen så måste det också vara en utgångspunkt i diskussionen om kompetensförsörjning. Arbetsgivare kan inte förvänta sig att de från utbildningsväsendet alltid, oavsett form, kommer att få vare sig till antal eller kunnande helt självständiga, fullproducerande individer. Arbetsgivare inom många branscher måste nog också inse att det inte bara kommer att handla om ”den sista finputsningen”, utan att man ibland måste ta ansvar för en mycket längre process. Även om de allra flesta företag och organisationer inte ser sig själva som en ”skola” så är kompetensförsörjningsfrågor ofta högt upp på agendan.
Därför behöver nya och utvecklade samarbeten med olika typer av utbildningsanordnare skapas. Krav behöver ställas på tydligare syfte och mål med exempelvis arbetsplatsförlagd praktik, så att vi tillsammans kan montera stegpinnar som möjliggör för människor att klättra och bli de goda medarbetare vi eftersträvar. När vi i rubriken pratar om sänkta trösklar så handlar det inte om att sänka kraven gällande kvalitet, snarare tvärtom, utan det handlar framför allt om att arbetsplatslärande måste tillerkännas det värde och den vikt som det faktiskt har. Att mycket av det identifierade kompetensutvecklingsbehovet bland redan anställda kan tillfredsställas på arbetsplatsen. Att strukturerade och kvalitetssäkrade introduktioner och praktikplatser är per definition att sänka trösklar.